Idag pratade jag med mamma i telefon.
Helt plötsligt kändes det som att allt helt plötsligt stannade upp, liksom vara för att jag skulle fundera riktigt.
Fundera över vart all tid tar vägen. Dagarna bara rusar fram, jag förstår inte.
Det är ganska precis två år sen vi var till Bulgarien.
Tre år sen Sandra valde att lämna denna jord.
Tre år sedan jag fick körkortet.
Tre år sen Wendela föddes.
Tror det mest var tanken på hur länge jag har jobbat och bott här, den är hela 8 månader. Det är ju helt sjukt!
Vad har dom här dagarna, timmarna och minuterna tagit vägen?

Usch, det är ju så man blir mörkrädd när man tänker tillbaka.
Det finns så många stunder man önskar att man skulle få uppleva igen, men å andra sidan är det ju lika åt andra hållet.
Mycket jag aldrig skulle klara av att uppleva igen, hemska mörka minnen som fortfarande smärtar inom mig som stora djupa sår.

Men allt som skett har lett mig hit.
Utan alla dessa händelser skulle jag inte vara den jag är idag.

Jag tror ju som sagt att,
Things happen for a reason,
but sometimes you can't see why!