Fick höra en mkt tråkig nyhet idag, om en rallyförare som gick bort igår under en tävling.
Ingen jag kände, bara visste om till namnet.
Men det fick mig verkligen att haja till, ännu en gång.
Allting går så fort, det känns meningslöst att planera. För du kan vara borta om en minut.
Nog för att man kan försöka vara lite mer positiv, ganska sjukt att överhuvudtaget tänka så.
Men du står på dina två ben till någon slår bort dom för dej.
Vare sig det är du själv, någon vän eller fiende, gud, ödet eller något annat.
Det är ett som är säkert. Vad det än är så kan man inte göra något åt det.

 

 

 

Imorn ska jag börja jobba igen. Delade känslor.
Har aldrig i hela mitt liv känt såhär, varit rädd för vad som ska hända.
Mitt huvud är ett kaos, ett kaos av tankar och funderingar över vad som kan komma att hända framöver.
Jag vill jobba som målare. Men min både min kropp och huvud säger att det är dags att släppa taget om den här drömmen nu.

Jag är tillbaks på ruta ett, känns som det är oktober för fem år sen när jag står där på vägen och ser den kraschade  epan och s80 som står långt inne i skogen.
Hur jag sätter mig i polisbilen och jag plötsligt inser att jag inte kan röra mig.
Jag skriker inombords åt mina armar att lyfta sig, men det händer inget. Dom rör sig inte en millimeter.
Alla tusen miljoner tankar som flög igenom huvudet, hur ska det bli? Kommer jag ens klara av min vardag?
Jag kommer aldig glömma rädlsan för att sätta mig i en bil för att kunna åka hem från sjukhuset. 
Kommer aldig glömma känslan när jag såg epan totalkraschad på våran gård efter några veckor.
Känner fortfarande hur hårt pappa höll om mig när jag bröt ihop utanför garaget.
Folk förstår inte hur en sådan olycka kan vara så "jobbig och traumatisk".
Men den lördagen för fem år sen förändrades mitt liv för alltid.
Jag kommer alltid leva med det här, med min skada och min värk.
En skada som ingen tror på, för att den inte syns. En skada som inte går att behandla.
Jag vet inte hur många gånger jag önskade att det hade varit ett ben eller en arm som hade blivit skadat, så folk hade trott på en, så folk hade slutat håna en och kallat en för lögnare.
Även om jag nu i efterhand inser att det inte hade varit nå bättre. För jag har ju faktiskt bra dagar nu, då jag "knappt" känner av smärtan.
Som sagt, det finns alltid folk som har det värre, mkt värre. Men det här är min verklighet, hur jag känner och upplever saker. 

Även om jag blir bättre om någon vecka, så jag är som "vanligt". Så vet jag inte om jag klarar av att gå runt och vara rädd för att ett sådant lyft kan få mig att få såhär ont igen. 
Rädslan för att det kan försämra mig föralltid.
Det känns som jag kommit till insikt att det är nu jag ska ge upp min dröm.
Försöka hitta en annan dröm, en realistisk dröm.

Nu gäller det bara och komma på vad jag vill göra med resten av mitt liv.
För det har ju faktiskt bara börjat.