Livet är lite som en bergochdalbana.
Det går upp och det går ner.
Det är självklart väldigt jobbigt när man får kämpa mot alla dessa motgångar, men jag tror att det är satans nyttigt.
För det är dom som får oss att utvecklas och förhoppningsvis bli bättre människor.

Jag är väldigt glad att vi har två väldigt fina vänner vid vår sida, som har ställt upp på oss när vi behövt.
Och även om det känns väldigt tråkigt att det ska behöva bli såna här tillfällen då man "måste" ställa upp.
Så känns det väldigt bra inombords när jag vet, att mina vänner vet att jag finns. Att jag försökt göra allt jag kan för att dom ska må bättre. Även om det bara är det lilla.
För jag vet att alla behöver en hjälpande hand ibland, vissa vet om det och tar tacksamt emot och vissa stretar mot och man får jobba lite för att verkligen bevisa att det är något man gör för deras eget bästa.

Ikväll var en sån kväll.
Även om tröttheten skriker i kroppen och huvudet bankar så känner jag på något vis ett lugn i kroppen.
För jag har funnits där för mina vänner, inte som ett måste. Utan för att det faller sig helt naturligt och som en självklarhet.

Jag är så otroligt glad att jag får mysa ner mig i martins trygga armar och somna, fast vi är som vi är och har våra med- och motgångar, så vet jag att det är där jag hör hemma!
Det är värt det! <3