När man är nykär/nyihopflyttad,
så har man den här "villvaranära"-känslan hela tiden.
Man gör saker ilag hela tiden och dom allra flesta "glömmer" sina vänner för att ist "toffla". Oftast!

Men det är så himla skönt, när man kommit till den gränsen att man inte är så beroende av varandra längre, självklart tycker man om och älskar varandra, kanske även mer än i början.
Men känslan att veta att den andra finns där men inte måste vara 2 millimeter ifrån, hela tiden, är väldigt skön.

Ett lugn har spridit sig i min kropp nu ikväll, trots att nacken är på vrångsidan, så mår jag oförskämt bra just nu.

Vi sitter i varsin soffa, med en massa tända ljus, martin med datorn och jag pillar på telefonen, pratar lite ibland.
Så otroligt avslappnande.
Vi har varann nära, men ändå inte nära.

Underbart! <3