Under hela min barndom, så har jag vuxit upp med mina föräldrars konstiga vis att se på olika traditioner och sånt.
Dvs, vi har typ aldrig firat påsk eller halloween. Inte heller har födelsedagar förstorats så mkt.
Visst har det funnit presenter och tårta, men det alla högtider hos oss verkligen har gått ut på, det är att vi fått spendera dom med släkt och vänner.

Jag har aldrig varit ett fan av att få presenter, snarare att jag kan tycka att det är lite pinsamt. Man står där framför alla, som med spänning väntar på att man ska få upp presentpappret. Och man tittar upp en sekund från presenten och möter allas förväntansfulla blickar.  
Man hittar aldrig några ord som passar in för hur glad och tacksam man verkligen blev.
Jag har alltid varit så rädd att man ska verka otacksam, för det ligger verkligen inte för mej.

Men något som alltid varit väldigt speciellt för mej, det är första advent.
Varje år, har mamma julstädat hela huset till första advent.
Dammat, dammsugit, torkat golv, bytt gardiner, bytt dukar, bytt överkast och kuddöverdrag, plockat fram småsaker som hör julen till.
Så när jag kom med bussen runt fyra efter skolan på fredagen före första advent, visste jag vad som väntade.
Men även fast det var i princip lika varje år, så gick det inte att föreställa sig det lugn och den värme som spred sig i min kropp när jag öppnade ytterdörren och klev in i ett jul/adventspyntat hem.
Den lyckan, kan inte sluta le när jag tänker på det.
Det har betytt så himla mkt för mej, kan nog helt ärligt säga att det har varit årets viktigaste händelse.

Det jag egenlitgen ville få ut av det här inlägget, var att ikväll, sen jag storstädat min lägenhet. Fått till en sån där otroligt myskänsla, några nya blommor, fått upp någon lampa, tänt en massa fina ljus.
Nu trivs jag, egentligen vill jag bara skrika. - titta mamma, jag kunde också fixa det såhär mysigt.

Men man funderar ett tag och inser att man inte är ett barn längre, man har sitt eget hem och måste starta sina egna traditioner. Sorgligt men samtidigt lite spännande.