Nu, när jag kört en vecka utan socker och gluten, börjar funderingarna komma.

Socker är en drog, likt heroin, som vi blir beroende av, som påverkar oss både fysiskt och psykist.
Skillnaden är att socker finns lättillgängigt överallt och vi får i oss det genom allt det vardagliga.
Så även om vi utesluter godis och läsk. så matas våra kroppar med denna drog, redan från barnsben.

Jag försöker få mig själv att förstå, att det är ett sjukligt beteende, att det inte är något straff för mig att inte tugga i mig all denna socker dagligen.
Men min hjärna håller tydligen inte med, det är en daglig kamp, även om det fysiska sugen har försvunnit så finns det psykiska där.

"det är lördag, godispåsen ska stå där på vardagsrumsbordet"
- varför är det så jävla självklart? Att man vill ha något framför tvn eller filmen på fredag/lördagkväll är en ful ovana. Något din kropp har ställt in sig på och inte direkt något som gör dig gott, mer än för smaklökarna just för stunden.

"jag känner mig lite trött, tar en redbull eller en cola"
- tänk ett steg till, varför är du trött? Har du sovit dåligt? Ätit dåligt/fel?
ibland måste man söka djupare och hitta orsaken istället för att ge kroppen en tillfällig lösning.
(sen finns det ju såklart andra orsaker som gör att man är trött, vid vissa tillfällen och tidpunkter i livet)

Vi människor söker ofta bekräftelse och beröm, vi vill gärna belöna oss själva när vi gjort något bra.
- har jag varit duktig och gått dom där 5km så kan jag äta den där fläskiga hamburgaren sedan.

Eller rent av, - OM jag går dessa 5 km så kommer jag få äta allt detta godis.
Att muta sig själv med, i detta fall, socker för att orka göra saker för att dämpa sin ångest för att man vill äta en massa skit.
Varför vill man att belönigen ska vara ätbart?
Varför är det så svårt att göra sig av med fula ovanor och dåligt beteende?

Nånting som jag har lärt mig (även om jag fallit tillbaka i gamla dåliga vanor så många gånger att det inte går att räkna längre) är att, om man äter rätt, bra mat och lagoma mängder på rätt tid. Så finns inte det där fysiska suget där. Utan då har man tagigt bort en bov, då är det bara det psykiska kvar.
Och det är nog så jobbigt vill jag lova.

 

Är man verkligen en sån dålig person om man inte bjuder sina vänner på en sockerbomb när dom kommer på besök?
Eller är man en dålig förälder för att man inte låter barnen få sitt lördagsgodis, VARJE lördag, för att det SKA vara så?
Varför SKA det vara så?
Man är inte snäll eller omtänksam, man bygger upp barnens beroende, likt ens eget och sätter dom i samma helvete som man själv är i.
Man skulle inte för allt i världen köpa nikotin, alkohol, hash eller heroin åt sina barn.
Men socker köper vi gladeligen och oftast som belöning. Det är sjukt!

Just nu är det lätt för mig att skriva allt detta, för just nu är jag mätt efter middagen.
Men när jag väl är hungrig och inte har något mellanmål eller middag i sikte, då är det sjukt svårt. Det är så otroligt lätt att trilla dit, bara stoppa en bit i munnen.
Jag har väldigt ofta krig med mig själv angående detta.

Fyra veckor känns som en evighet, med nu har en vecka gått och jag har varit sockerfri. Det är bara tre kvar, det klarar jag. Med lite hjälp!

Hur känner ni angående detta?
Skulle ni känna er bekväma med att öppet berätta allt ni har stoppat i er under en vecka?